Hela tiden går jag och väntar på någonting. Eller någon. Jag vet inte vem, inte var och inte när, men jag vet att någonting måste hända för jag vill leva livet fullt ut och det gör jag fan inte nu. Jag måste sluta vara rädd och våga göra saker som jag inte riktigt vågar. Det här går inte längre. Att gå runt med den lite halv melankoliska känslan en hel höst och typ gå in i en slags socialisolering. Det funkar inte i längden.

Ut ur rosenbusken ska jag!